Jag såg en mening häromdagen som stannade kvar hos mig:
“Det fanns en tid i livet när alla man älskade fanns.”
Den slog an något i mig. Kanske för att jag vet precis hur den känns.
Jag tänker på min farmor när jag läser den.
På alla timmar jag tillbringade hos henne som barn, hur jag vaknade till doften av kokekaffe som puttrade på spisen, den där särskilda doften som inte liknar något annat.
Hur hon bakade bullar, klippte mitt hår i hemska frisyrer och rullade upp det på papiljotter medan vi pratade om allt möjligt.
Hur jag fick klä ut mig i hennes nattlinnen och skor, och sitta bak på pakethållaren när hon cyklade genom sommarkvällarna.
Jag minns allt det där.
Men jag har inga bilder på henne.
Hon stod alltid bakom kameran.
Och det är något jag saknar nu! Att kunna se hennes ansikte så som det såg ut då, när hon skrattade, när hon fanns.
Det får mig att tänka på hur lätt det är att fastna i rollen som den som dokumenterar.
Att alltid vara den som håller i kameran, istället för att själv få vara med.
Men en dag kommer någon vilja se dig.
Inte bara minnas dig genom berättelser, utan se dig på riktigt, i bilderna.
För de bilderna betyder mer än vi anar.
De blir broar mellan då och nu, mellan minne och närvaro.
Och när tiden gått, blir de det som berättar:
att det fanns en tid i livet när alla man älskade fanns.
Så låt dig själv få synas.
Inte för att du är uppklädd eller perfekt, utan för att du är en del av berättelsen.
För någon kommer en dag hålla den bilden i sin hand och känna samma sak som jag gör när jag tänker på farmor.
Tacksamhet. Saknad. Och kärlek.
Heej, det är jag som är Mia!
Hey gorgeous, så glad jag är att du hittat hit! Välkommen till min blogg, lite som en dagbok om mina fantastiska kunder, ”behind the scenes” och sådant som hör till mina fotograferingsområden. Häng kvar och säg gärna hej!